Bw´s Handarbetsverkstad

Visst är dom fin :)

Halvvantar. Stickade åt bara, bara mig, jösses så glad jag blev! Nu vill jag använda dom bums! Så här fina är dom på handen och så bra dom passar sedan:

Tusen tack snälla hemlis!

Inte kom jag något närmare med att luska ut vem det är heller. Poststämpeln var naturligtvis utsmetad, alltså vad gör dom på postkontoret egentligen?? Förstår dom inte att det finns nyfikna stackars människor som försöker tyda de där stämplarna? :p

*Mycket nöjd med gåvan*

Apropå det så börjar det bli dags att planera det sista paketet också, finalen liksom. Jag undrar vad tusan man ska skicka i det? Tur att man har en par veckor till på sig att klura på.

Och från roliga saker till tråkigare, den som är intresserad av handarbete får nog söka sig vidare för nu ska det handla om mer personliga saker. Som skräpiga kroppen. Vi börjar där.

Var på smärtkliniken idag, fick igår ett samtal därifrån och dom hade fått ett återbud. Jag skulle annars inte ha varit där förrän i april så jag tog chansen. Det var med en stor portion ångest jag satte mig i bilen i morse och körde de där milen till Sandviken. Totalt förberedd på att ännu en gång bli ifrågasatt.

Men.. Ingen ifrågasättning alls förekom. Jag trodde dom skulle mörbulta min stackars kropp med att klämma på alla de där jobbiga punkterna igen, men eftersom den diagnosen redan är ställd så nej. Inga tryck och kläm. Skönt. Man får så himla ont efteråt av tryck och kläm.. Däremot var det en massa vrida och bända. Jag är VÄLDIGT glad att det var en kvinnlig läkare, det försekom ställningar som skulle avundas av en akrobat.. Och dom vill jag inte se en man utföra på mig. I alla fall inte i det syftet och utan att mannen ifråga älskar mig.

Det konstaterades att jag inte hade några andra skador som smärtan kan bero på utan den är helt kopplad till fibron. Att nacken sprakar som träskor på grus behövde jag inte oroa mig över, det var inte farligt. Att underlivet gör ont beror också på fibron så det var ingen fara på taket där heller. Jag fick veta vad jag kan ta mot smärtan när den blir som värst och fick några fler råd. Och jag fick en månad på mig att fundera över om jag ville gå på behandlingsprogrammet eller inte. Så då är det över, för den här gången. Tro nu inte att kroppen snällt tagit att bli vriden och vänd på, nej den protesterar hej villt mot det med, men inte alls lika illa som av tryck och kläm. I övrigt konstaterades det (igen) att jag är överrörlig och väldigt mjuk och smidig i kroppen. Att jag hela tiden känner mig stel beror alltså också på (vi säger det i kör): fibron. Så var det med det. En orolig ångestladdad natt och undersökning och nu som svar på allt: huvudvärk. Självklart.. Jag tror förresten att mitt blodtryck har fastnat. Så långt jag kan minnas har den varit samma som idag 110/70. Pulsen låg på 86, vad det innebär mer än att jag lever har jag ingen aning om.

Stora gråten då.

Jodå, igår kom den. Gråten alltså. Min vana trogen har jag låste in den rejält. I tre månader. Jag grät som en tok när jag åkte från C den kvällen. Och i bilen under natten. Sedan tyckte jag väl att nu jäklar får det vara nog med tårar. Och grät inte mer. Nu vill jag göra det hela tiden istället. Den ligger där och guppar upp och ner i halsen som en stor klump. Spännande nog upptäckte jag i morse att under tiden som jag grät som värst i går kväll så hade jag fått en kärleksförklaring från C på mobilen. Det var ju passande. Så är det hela tiden. Och drömmarna då? Dom är kvar. Jag drömmer om honom i princip varje natt. Någon högre makt protesterar verkligen mot hela situationen. Och ingen av oss får det vi vill ha.

Det är väl saker kvar att reda ut då, fast man tycker man redan gjort vad man kan. Det är väl känslor kvar då, fast man tycker att man kvävt dom allt vad man kan.

Jag älskar honom.

I övrigt kom jag plötsligt på att mina fötter nog totalt glömt bort att det en gång fanns en tid då de inte bar sockor. De minns nog ingen sand mellan tårna, eller grönt gräs som kittlar fotsulan. De minns bara:

Kit har tagit två fåglar den här veckan :'( Hur han lyckats med det övergår mitt förstånd, han som tror att han är en ekorre och mest kan ses sittandes djupt filosoferandes tre meter upp i en tall borde väl snarare samla nötter och kottar? Men nej.. Fåglar är det som gäller. Och så är han vänlig nog att ta dom på någon annans gård, för att sedan släpa hem dom till mig så det ligger fjädrar överallt och vitnar om hans brutalitet. Jahapp. Det är en katt. Vad annat kan man förvänta sig.. MEN jag har sluppit sådant vintertid tidigare. Kingson, som är en förträfflig jägare sköter sin jakt sommartid. Och det har varit skönt att slippa det under vintern, jag tycker det är lite jobbigt och sorgligt. Men en katt är en katt. Det är ett rovdjur. Bara att acceptera.

Dags att skjutsa sonen till bandyträning.

Jo, förresten så går det framåt med den väldigt rosa stickningen. Snart klar med första. Och garnet ser ut att räcka, ett tag såg det ut att sluta illa och jag tänkte hela tiden: kommer det bli en utan tumme? Nu är halva tummen på plats så det blir med tumme :)