Ett brinnande hat:
Den ena personen finns inte i mitt liv längre, jag hör lite då och då om honom, och jag försöker att tänka på hans goda sidor, eftersom någon jag älskar väldigt högt älskar denna person.
Den andra personen kommer jag väl aldrig bli av med. Två anldeningar: våra gemensamma barn.
Jag hatar honom av flera anledningar än en. Och jag tycker nog att mitt hat är ganska rättfärdigat. Håller mig så långt borta från eländet som det nu går, när man bor på samma gata.
Ibland måste jag träffa fanstyget. Som idag när det var möte på skolan. Till sist var jag så förbannad att jag sade till om skilda möten hädanefter.
För hur kan han vara så dum att han sitter och ifrågasätter och säger att sonen inte har ADHD. Tror han verkligen att läkare och psykologer satt den diagnosen bara för att det verkar så himla roligt?
Men nej, det måste bero på "något annat". Översätt detta och du får "det måste bero på vårat barns mor". Dvs mig.. Vidare försöker han få till det så att sonen inte ska äta medicin.. Fast medicinen bevisligen gjort stor nytta, även om vi inte är framme vid målet ännu. Och väl kan ha en bit kvar på den stegen.
Jag gör allt jag kan för att min son ska få det bra, jag kämpar dag ut och dag in, springer på möten med skolor, barnpsykolog och går kurser. Dyker han någonsin upp på dessa? Nä... En gång av tio. Och då borde han väl få diplom och medalj för dessa få gånger..
Jag borde ha svarat honom så som pojkvännen min sade. Att det inte alls beror på mig. Men att det istället kanske beror på alla de gånger han ruskade det lilla halvårsbarnet, den lilla ett-åringen, den kämpande två-åringen så att tänderna skallrade och huvudet flög fram och tillbaka..
Tills jag dör kommer jag piska mig själv bildligt blodig över att jag inte tog mina barn och gick tidigare. Istället var min äldsta hela fyra år innan jag slutligen fick nog och tog mitt pick och pack, mina barn och faktiskt mitt liv och gick mot framtiden.
Jag borde gått första gången någon berättade för mig vad de sett, men jag ville inte tro. Jag borde gått när jag själv såg det första gången, när jag stod där gravid med vårat andra barn. Jag väntade för länge. Och ändå spelar det ingen roll. För var jag än går, eller hur långt så blir jag aldrig av med honom.
Så jag hatar.
Men mest av allt mig själv.
Jag var 16 år när vi blev tillsammans.
Vid 17 års ålder förstod jag egentligen att något inte var rätt, men tänkte att det är nog bara jag..
När jag flyttade var jag 29.
Så mest får jag hata mig själv.
För att jag inte öppnade ögonen.
Men å andra sidan, kommer jag nu att straffas för det -resten av mitt liv.
Hata inte dig själv. Man kan inte se och förstå allt och när man väl sitter i rävsaxen så blir man först av allt berövad sitt omdöme! Dessutom var du väldigt ung när det började. Var stolt över att du var stark och gjorde rätt till slut!
Jag var i en besvärlig situation för länge sedan, ibland talar jag om de tusen små stegen, ett efter åt fel håll, men allesammans så små att de nästan inte märktes...
Låt honom inte komma åt dig mer.