Bw´s Handarbetsverkstad

Långt ifrån färdigt. Cirkelsågen åkte fram dock..

Inga blommor blir flyttade heller. Å andra sidan har det inte spelat så stor roll på den punkten om jag haft värk eller inte eftersom jag har slut på jord igen. Men ändå.. Kom alltså inte längre än så här:

Ser lite löjligt ut nu, men nästa år.. Framförallt: lättskött!

Inga spjälor blir målade. Inga fönster åtgärdas.

Stressen byggs upp.

Som om jag behöver någon mer stress?

Sömnen, var är den någonstans? Har du hört den där om stekpannan? Glöm den, här behövs det nog en hel stekgryta i pannloben för att sömnen ska infinna sig. Inget nytt i och för sig. Jag sover alltid dåligt. Men i en par månader nu har det varit extremt.

Ligger på nätterna och funderar.. Hur ska jag kunna försörja mig de kommade 27 åren? Ha råd med värmen i vinter? Hjälpa min son? Hinna allt? Orka allt?

Och efter det.. Kommer tanken: vad ska Bw-killen med mig till egentligen? Vad tillför jag egentligen i hans liv mer än begränsningar?

Tänk dig en barnledig fredag. "Ska vi gå ut i kväll?" Okej, det var länge sedan han sade så nu, han jobbar nästan hela tiden och är rätt trött han med stackarn, men ändå. Vad tror du mitt svar blir? "Gå UT? I kväll??! Men herregud, det hade jag behövt veta i tisdags...."

Så illa är det. På fullt allvar. Jag kan sällan göra något spontant. Det måste planeras så att jag vet att om jag gör det här idag, då får jag inte ha annat som ska göras de nästkommande 3-5 dagarna (ibland mer, ibland mindre). Eller, om jag ska gå ut, gå på stan etc den eller den dagen, då får jag inte göra något dagarna före. Jag vet att jag inte ska låta sjukdommen styra, men i mycket styr den ändå eftersom jag vet vad straffet blir när jag inte lyssnar på kroppen. Och eftersom jag har ett hushåll och en familj att sköta så..

Det finns en JÄTTE bra pdf-fil riktad till anhöriga till någon med fibromyalgi (mestadels ens partner) som ger lite inblick i det hela. Nås HÄR och Sveriges Fibromyalgiförbund har en sida HÄR och HÄR med en massa matnyttigt som kanske kan öka förståelsen en smula. Någon gång ska jag sätta mig ner med mina barn och försöka förklara det hela. Dom vet att mamma har ont. Dom vet att mamma är trött. Dom vet att mamma har någon konstig "sjukdom" som nätt och jämnt går att uttala. Det ser dom. Men än är de för små för att förstå allt som det innebär.

Kompisarna då? Jag vet inte riktigt. Jag får känslan ibland av att jag ses som grå och tråkig. Jag vill inte vara grå och tråkig! Jag orkar bara inte annat. Jag vet att många av dom finns där i bakgrunden och väntar på mig. Och jag hoppas att dom vet att jag tänker på dom, har dom med mig. Men från det till att ta steget att åka och hälsa på? Övermäktigt.

Och jag är så rädd.

Att förlora min kärlek.

För även om jag berättade innan vi blev tillsammans, hur illa det kan vara.

Tror jag inte han förstod hur illa.

Eller förstod vad det gör med HELA mig.

Som i de perioder då jag känner mig som ett vandrande lik. Eller kanske en metmask? Du vet, en sådan där stackars daggmask som blivit uppgrävd från sitt bo, släng i en burk, uppfiskad på grova händer, itusliten, genomborrad av en krok och sedan slängd i sjön för att få bit för bit av kroppen bortsliten av glupska munnar tills det bara är en slak vit tråd kvar..