Norrsundet befinner sig:
Människor är rädda för vad som ryker härnäst. Skolan? Affären?
Men byggden kommer bara svika människan om människan sviker byggden.
Flyttar många till stan efter Kopparfors sågverks nedläggning ja då så klart att både skola och affär ligger risigt till.
Men om man bor kvar..
Så har man kvar samma trygga uppväxtmiljö för sin familj som innan.
Och man har en miljövänligare byggd att bo i.
Kanske en där man äntligen kan höra fågelsången och vattnets kluckande mot land istället för skrammel, bank och motorljud.
Någonstans får man ju tänka positivt.
Jag tycker inte att det här är roligt, så många som blir arbetslösa, däribland min egen far, min pojkvän, någon vän, någon granne och någon bekant.
Som alla nu oroar sig för sin framtid.
Den delen oroar mig dagligdags sedan jag blev sjuk så..
Lugn gott folk, man reder sig alltid på något vis.
Tror jag.
Kanske.
Just nu känns det väl inte så för mig heller.
Jag har fortfarande inte fått några pengar.
Jag har fortfarande inte fått mitt beslut från försäkringskassan.
Och så går jag här med min värk.
Just idag sitter den i skuldran så jag har svårt att andas.
Den sitter i skinkorna så jag har svårt att sitta.
Och under fötterna så det gör ont att gå.
Varenda liten människa som styr det här landet skulle kunna få bo i min kropp en par månader. Bara för att se hur det verkligen känns. De kunde få de otrevliga yrselanfallen. De kunde få värken, darrningarna. De kunde få tröttheten och nedstämdheten. Och allt annat som hör sjukdommen till.
Men jag tror inte att någon någonsin, som inte själv har den, kan förstå hur det verkligen känns. Och regeringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen skiter nog dessutom i vilket. Folk ska jobba. Punkt slut.
Själv har jag inte tid att ha så här ont just nu.
Jag beöver ta in ved.
Istället får jag sitta här som ett fån.
Med min urtråkiga resårstickning.
Som aldrig blir klar...
