Brev från Fibro:
Mitt namn är "FIBROMYALGI". Jag är en osynlig sjukdom och nu din ständiga följeslagare för resten av livet. Andra runt omkring dig kan inte se mig eller hota mig, men DIN kropp kan känna mig. Jag kan attackera dig var, när och hur jag vill. Jag kan orsaka dig våldsam smärta eller, om jag är på bra humör, orsaka dig värk överallt. Jag minns när du och din energi sprang omkring tillsammans och hade kul. Jag tog energin ifrån dig och gav dig utmattning istället, försök ha kul nu! Jag tog även god sömn från dig och gav dig fibro-dimma i utbyte.
Jag kan få dig att darra inombords, eller få dig att frysa eller svettas när andra känner behag. Ja visst ja, jag kan få dig att känna ångest eller depression också. Om du har planerat något eller ser fram emot en spännande dag, så kan jag ta ifrån dig det med.
Du bad inte om mig, jag valde dig av olika anledningar, t.ex. det där viruset du aldrig blev fri ifrån, eller den där bilolyckan eller kanske de där åren av förödmjukelse eller trauman? Hursomhelst är jag här för att stanna! Jag hör att du tänker gå till en läkare som kan göra dig av med mig. Jag skrattar så jag kiknar, försök du bara! Du kommer att vara tvungen att gå till många, många läkare innan du hittar någon som kan hjälpa dig på ett effektivt sätt. Du kommer att bli ordinerad värktabletter, sömntabletter, energipiller, tillsagd att du lider av ångest eller depression, rekommenderad att prova TNS, bli masserad, tillsagd att om du motionerar och sover regelbundet kommer jag att försvinna, tillsagd att tänka positivt, förnedrad, uppmanad att rycka upp dig och MEST AV ALLT, aldrig tagen på allvar med hur du känner dig, när du klagar till läkaren om hur utmattande livet är varje dag.
Din familj, dina vänner och dina arbetskamrater kommer att lyssna till dig ända tills de tröttnar på att höra om hur jag får dig att må och vilken utmattande sjukdom jag är. En del av dom kommer att säga saker som -"Äh du har bara en dålig dag" eller -"Ja jag kom ihåg för 20 år sedan" utan att höra att du faktiskt sa 20 dagar sedan. En del kommer att prata bakom din rygg, medan du sakta känner att du håller på att förlora din värdighet i dina ögon "försök få dem att förstå" Speciellt när du är inne i en diskussion med en "normal" människa och har glömt vad du skulle säga härnäst.
Avslutningsvis, (Jag hoppades kunna hålla denna del hemlig, men jag antar att du redan räknat ut det) Den enda plats du kan få någon support eller förståelse ifrån, angående mig, är ANDRA MÄNNISKOR MED FIBROMYALGI.
Högaktningsfullt din osynliga kroniska sjukdom
(författare okänd)