Tiden efter förhållandet med C:

... Det är fascinerande så mycket man kan upptäcka pö om pö emedan man läker sår skapade under ett långt (allt är relativt) förhållande.
Alla de sår han producerade fram i mig i en rasande takt, som gjorde så ont att jag i bland undrade hur tusan jag skulle överleva har läkt och läker successivt undan mer och mer. Det trodde jag knappt var möjligt från början. Fast tillit, det blir nog svårt en lång tid framöver.

Det är lika otroligt hur mycket jag tar och hur mycket jag kämpar när jag älskar någon. Det är då en himla tur att det inte inträffar ofta. Att jag älskar alltså. Jag är ingen hoppetossa, går inte från famn till famn i sökandet efter det där som ska kunna vara så fint. Faktum är att jag ägnar största delen av mitt liv till att försöka undvika förälskelser. Men i bland inträffar de ju ändå och det är då som jag faller så himla hårt. Och länge. Så länge och så hårt att jag blir helt blind för de skador som tillfogas mig, fram till dess att de är så stora att kärleken som en gång brann så hett. Ebbar ut.

Förhållandet med C varade i 3,5 år. Efterklok är det ju alltid lätt att vara. Och så här i efterhand ser jag tydligt att det sista halvåret, var helt förgäves. Egentligen tog vårt förhållande slut i Maj förra året. Ändå lämnade jag honom inte förrän i slutet av Oktober.

Förra sommaren i juli, skulle vi ha flyttat ihop. Jag och barnen skulle packa ihop våra tillhörigheter och flytta de nästan 80 milen för att bilda en ny familj med honom och hans barn. Men i Maj gjorde han slut.. Med någon tom ursäkt om att han älskade mig, men var rädd för att jag inte skulle trivas där nere och att han inte ville ta den smärta som skulle uppstå när jag gjorde slut med honom och flyttade tillbaka hem.

Jag minns att jag för första gången i vårat underligt stormiga förhållande blev alldeles tom. Lät honom gå utan att ens försöka få honom att ge mig en chans att visa hur fel han hade. Och där började min läkningsprocess, utan att jag ens visste om det.

Men.. Han släppte inte greppet. Och i Juli kom han och barnen upp, bodde med oss i vackra Oslättfors, kallade mig för sin tjej. Och förhållandet fortsatte som om inget hänt.
Nästan..

För allt han sade till mig, alla komplimanger, alla ömma ord.
Rann av mig som vatten på en gås.
Inuti mig ryckte den lilla människan bara på axlarna var gång han sade något.
Tilltron var slut.
Hoppet hade dött.

Men kärleken brann.
Och någonstans fanns det en stark viljan, en längtan.
Om att det kanske kunde bli rätt ändå.

Men..
När tilltron är helt borta.
Och hoppet helt dött.
Hjälper ingen vilja i världen, ingen längtan och ingen kärlek hur hett den än må brinna.

Speciellt inte när världen av lögner fortsatte vara ändlös.

Och det var en droppe i havet som fick mig att slutligen bestämma mig.
En löjligt liten droppe, där jag kände mig bortvald, en gång för många.
Så jag lämnade honom.

Det måste ha varit det mest smärtsamma jag gjort i mitt liv.
Aldrig någonsin har jag älskat någon så högt.
Kommer nog aldrig att göra igen heller.
Det är alltför smärtsamt och det aktar jag mig gärna för i framtiden.

Han underlättade förvisso beslutet när han kastade ut oss den där regniga kvällen. Mitt i Skåneland, utan någonstans att ta vägen. Och egentligen bryr jag mig inte om att han slängde ut mig, han var sårad han med. Men.. Man slänger ju inte ut två barn. Oförlåtligt.

Han släppte ändå inte greppet.
Och eftersom kärleken fanns där inuti mig..
Sade jag åt honom att om han ville ha någon ny chans hos mig.
Fick han komma upp och be om ursäkt för sitt beteende.
OCH möta mina föräldrars missnöje.

Vilket naturligtvis inte inträffade.
Men ändå ville han ha mig kvar.
Och jag tänkte att en vän kan jag väl vara.
Men de saker han skrev, de saker han sade handlade inte om vänskap.
Så brytningen blev till slut total.

Och jag lovade att höra av mig igen, när jag var redo för vänskap.
Nu är jag redo.

Så jag höll mitt löfte.
Och fick höra vilken idiot jag var, att han fortfarande älskade mig, och att han inte ville ha någon kontakt för om jag hade kommit över honom, skulle jag snart träffa någon ny och det vill han inte vara med om. Men att jag ju kunde höra av mig om ett år igen.

Nej.. Jag kommer inte höra av mig om ett år. Jag har uppfyllt mina löften, stått för det jag sagt. Jag är färdig nu. Och jag mår ju så mycket bättre. Inga svek, inga kvinnor bakom min rygg, inga lögner.

Jag mår så mycket bättre utan honom, än jag kunde göra med honom, trots känslorna jag hade.

Men..
I bland kan jag sakna tiden innan.
Innan jag visste om hans tjejer.
Innan lögnerna stakade ihop sig.

Tiden då han var någon att prata med allt om.
Tiden då hans röst fick mig att le.
Tiden då en tanke på honom fick min hud att knottras av längtan.

Det smärtsamma i det är, att den tiden.
Var byggd på en lögn.

Och egentligen var det bara mina känslor som var äkta.

#1 - - Monke:

Sorgen kan vara en tung börda, helst sorgen över levande individer som inte förtjänar den. Hoppas att du kan släppa det som varit nu och gå vidare i livet. Med ex stickning! Ska fröken Whiskey på WWWIP i Gävle 12/6? Funderar på en resa dit då för att se något nytt.



Monke

#2 - - Anna-Carin:

men attans du har kommit långt nu ler



läs ditt inlägg igen med någon annans ögon. du har distans. du analyserar. du orkar känna efter. du minns det smärtsamma. du minns glädjen. du ser.. du är igenom och ute på andra sidan. nu behöver du bara skaka av dig dammet och gå vidare :) Lovar!