.. Har jag haft nu på morgonen. Andra mötet med Bup nykontakt. En timme. Och jag känner mig helt utpumpad och tömd på energi. Summan så här långt är i alla fall att hans uppgifter nu ska läggas fram till prio-gruppen. Sen skulle de höra av sig till mig igen om ca en vecka. Något lär göras, så långt håller dom i alla fall med mig. Alltid något. Mitt stackars lilla barn..

Därefter åkte jag till Garnet för att äntligen köpa Karisman som fattades. Jag stod där och hängde på låset innan de ens öppnat. En aning pinsamt kanske. En garnnörd i ett nötskal.. Usch så mycket fint garn det finns. Men jag var utomordentligt duktig och lämnade faktiskt butiken med enbart karisma. Nu skulle jag behöva sätta igång med någon av alla påbörjade stickningar. Men som vanligt kliar det i fingrarna i sug om att få sätta igång med något nytt istället. Och inviga mina fiiiina knit pro. Självdisciplin.. Ska jag skaffa. Hrm..

Jag har varit på Willys också, ihop med alla pensionärer som liksom jag fått pension nu. Handlat matvaror till smörgåstårtan. Och nu kokar jag ägg för fullt. Borde.. Städa. Ingen lust. Så jag tror jag kokar en kopp körsbärsthe istället. Och greppar tag i karisman.

Förresten så har något börjat hända. Jag vet inte riktigt vad. Trött, sliten och med en liten känsla av att vara.. Vaken? Vakna upp? Pånyttfödelse? Nystart? Får återkomma i frågan när jag vet vad som händer.

C påminde mig om att det är fem veckor till jul. Fy fabian! Jag älskar verkligen advent, tycker det är så vackert med alla stakar och gardiner och alla fönster som andas värme, kärlek.. Men själva pyntandet är ju egentligen bara en enda stor städning! Inte för att det skulle skada med en sådan här hemma. Men ack så trist.. Och om det bara är fem veckor till jul så är det bara sex veckor till premiären. Hjäääääälp!!

Suck.. Jag känner mig lite.. Ensam? Jag känner att det finns ett hjärta någonstans långt inne i mig som bara längtar efter att få ge kärlek. Jag tror jag har en massa till övers som aldrig riktigt fått komma ut. Men som vill blomma. Så där varmt som en sommarnatt i juni. Lika hett som en värmebölja. Och någonstans där ute i världen finns det någon som bär samma längtan. Som väntar, på mig? Som vill ha mig. Hela mig. Inte bara en bit då och då.

Tvåsamhet.

... Många små snabba verkar vara mitt motto just nu. Hur som är sockorna färdiga. Eller innetofflor är dom väl tänkt som. En julklapp till klar, härligt. Det blev faktiskt utmaning i dubbel bemärkelse, inte bara för att jag arbetat bort lite garn som fanns hemma utan också för att jag faktiskt aldrig stickat sockor förr. Men det gick ju. Själv bara gapar jag av förvåning. Inte nog med att jag stickat två, en för var fot, utan jag har lyckats med att få dom lika stora också. Tjock och varm tror jag dom är, stickade i dubbelt garn:

 

Inga mönster eller krussiduller.. Tyckte det räckte med att sticka häl för första gången utan att krångla till det med mönster också.

 

Efter min röda experiment-mössa och halvvantar så fick jag ca 25gr garn kvar. Idag fick det bli ett pannband av det:

 

 

 

Inga krussiduller där heller, då hade garnet aldrig räckt. Funderar på att brodera på en blomma men har inte bestämt mig. Så den får ändå gå under FO så länge. Jag har beställt reflexgarn i dag, så det är i så fall det jag ev gör en blomma med. Får fundera på saken.

 

Annars ruvar jag fortfarande likt Tengel över mina stickningar. Inte bra alls. Plussa till det att jag dessutom får sitta med armarna högt eftersom en liten förnäm Prinsessa absolut vill ligga och kela under sticktid så förstår du ju säkert att värken är där som en illvillig räkning..

Visst skulle jag kunna sänka ner armarna.. Men de åker upp automatiskt när Sessan blänger förnärmat på mig efter att ha fått en strumpsticka eller fyra i huvudet..

 

Annars så vill jag ha vår. NU! Och det verkar som om naturen håller med mig...

 

 

 

*Over, out and away*

Och objekt nr 4 är färdig. Den har jag gjort till mig själv och ska få sprida en liten gnutta julkänsla i December:

Ännu en spishandduk..

 

Sedan så kom mina fina stickor och kablar idag, en sådan euroforisk lyckokänsla ^.^ Nu ska jag "bara" samla på mig de uddar i stickstorlekar som fattas, nämligen: 2,  2,5 och 6,5 till att börja med och sedan 9 och 10.. Men först får jag nog köpa mig ett par Knit Pro strumpstickor 3,5. Fick ju 3,0 av C och dom är underbara, vilket jag bloggat om förr. Oftast använder jag ju 3,0 och 3,5 ihop och det känns jätte mysko nu att gå över till stålstickorna efter att ha stickat med de vackra i trä. Någon har sagt att stickning är en riktig materialsport! Jag är böjd att hålla med.

 

I dag har jag lagt ut en del av mina gamla rundstickor på Tradera. Får ta det lite pö om pö :) Och så har jag beställt garn (hur det gick till vet jag inte riktigt, men jag skyller på spasmer i klick-fingret) och hittat en väska som jag skulle vilja sticka.

 

Bilden är en länk till mönstret..

 

Lilamelerad funderar jag på. Fast då måste jag så klart köpa nytt tyg att fodra den med också. Undar just vad jag ska skylla på för att få köpa allt det??

... Att man blir oplanerat barnledig. Som för mig i kväll. Barnen cyklade precis iväg för att sova hos sin farmor. Själv och ensam planerar jag nu att skita i eldningen. Det kommer vara kallt som attan i morgon men så får det bli. Jag ska ta tillfället i akt och lägga mig, med en tablett och förhoppningsvis få sova. Utan att vakna varje timme. Inte för att det hjälpt vare sig fredagar eller lördagar de senaste tre veckorna men någon gång ska ju vara den första..

Annars har jag haft mysigt besök idag av Linn och Englali. Sistnämda filur har tuggat på min tumme, jollrat och grälat lite samt lagt en liten minikräka på min tröja. Det kallar jag för en lyckad dag ^.^ Så ska vi ju för all del inte glömma lilla mamman heller, väldigt mysig tjej och det var trevligt att sitta och smaska paj/wienerbröd och prata massor :)

Och så har jag sytt. Stickat klart socka nr ett samt börjat på socka nummer två. Roat mig kungligt med att läsa alla hemlis-svar. Många hemlisar där ute i internetet är det. Ska bli så skoj ^.^

C har legat hemma och varit sjuk idag, lite synd om honom faktiskt. Och ja, så där jätte bra går det väl inte för oss att sluta ha kontakt. Det kommer väl med tiden. 1,5 dygn är det längsta vi lyckats med. Och det har varit slut i tre veckor. Börjar bli dags att inse att det faktiskt är oåterkalligt slut. Och att de tre sista åren visat sig vara totalt bortkastade. Kunde jag backa tillbaka till tiden innan jag träffade honom så skulle jag göra det utan att blinka. Mycket hellre det än att leva ensam i efterdyningarna av minnen och känslor.
Hellre hade jag levt utan att ha träffat honom. Än att leva med vetskapen att vi gav upp. Känslorna dog inte. Nej.. Vi bara.. Gav upp.

Men nu: sängläge, Frasier i dvd-n och en skål chips på magen. Med lite tur sover jag innan kl 21 och vaknar inte förrän till lunch!

... På en och samma dag, är inte det till att ta i lite det??
Jo, det tycker jag själv med faktiskt.

Men:

Jag fick ett mail som gjorde mig riktigt glad, en bekräftelse på att det nu finns något undanlagt åt mig. Till lilla mig. Sticknördens paradis i miniformat:

Bild lånad från Deisy Design

 

Visst är dom fiiiiiin :) Så nu ligger dom på ovanstående butik och bara väntar på att få landa i mina händer, vilken lycka ^.^ Kommer kännas som rena lyxet att få sticka med dom.

 

Sedan så hade jag också turen att både få vila ögonen på och byta några ord med byns absolut snyggaste karl, inte fel det heller så här i krossat hjärta tider.. Ett ex till min fru (återigen, läs väninna) så han är ung. Alldeles för ung. Men gott att titta på, han är ju i alla fall 30 nu tror jag, så lite kan man ju få titta utan att det är olagligt.

Hade jag:

Varit några år yngre.

Inte älskat C.

Vetat hur man gjorde.

Så hade jag nog flirtat lite där minsann.

Men nej.. Jag måste så klart älska C. *sakna*

 

På tal om C så messade han igår och berättade hur det gått på körslaget (det där som ledde till förhållandets slut). Det var ju lite trevligt. Så nya friska tag i dag då med andra ord. Suck.. Svårt detta.

 

Sockan då? Jo alltså.. Förutom att jag i huvudet hela tiden kallade häl-lappen för stjärtlapp (komiskt nog kom också barnen hem med stjärtlappar sen..) så var det ju inte svårt att sticka den. Jag googlade och längst upp kom en länk till stick och brinn. Kändes välbekant och tryggt, det är ju därifrån mönstret till Ingrid är hämtat. Så jag tittade in där och följde anvisningarna. Som sagt lappen var ju lätt. Men sedan då?? Tja.. Jag tror att jag börjar få ihop något som liknar en socka. Med häl. Men.. Jag lyckades vrida stickningen fel helt plötsligt och fick några varv aviga maskor mitt i ingenstans. Sticka bakåt? Nej hu vale! Så nu ska jag istället "bara" komma ihåg hur och var jag gjorde fel så att jag kan göra samma fel på nästa socka.

 

I morgon kommer Linn och Englali på besök, trevligt <3

Kanske jag skulle ta och baka en blåbärspaj? Det var länge sedan jag gjorde en sådan nu. På fredag ska jag göra en smörgåstårta som vi ska ha med oss till Dalarna på lördag. Jag och barnen ska till Säter och besöka min fina, mysigt. Det ser jag fram emot.

Tack gode gud för stickbloggar och allt skoj de för med sig, detta gjorde min dag tusenfallt:

 

 

... Jo men visst så är det. Objekt tre och fyra kommer här, jag tror att jag inte gjort annat än handarbetat igår och idag. Först ut en födelsedagspresent till någon som absolut inte läser bloggen:

Spishandduk..

 

Och när symaskinen ändå stod framme (och gör det än i förhoppning om att spishandduk nr två också ska bli sydd) så sydde jag en.. Eh.. Grej?? Under vinterhalvåret har jag allt som oftast en surdeg på gång hela tiden, hembakt bröd är ju inte fel. Och bakhanddukarna är alltid alldeles för stora för de olika bunkar som jag använder till lille jäsbebisen. Så jag slängde snabbt ihop en liten grej. En jäsduk då kanske:

 

 

Surdeg på g..

 

Jag funderade på att sätta en resår direkt i tyget men eftersom jag använder olika storlek på degbunke nästan varje gång så fick det bli utan resår och med gummiband. Det funkar ju det med.

 

Annars så är mina tankar just nu bara fyllda med -och nu då?? Som dels gäller stickningen, dels livet. Jag lade upp några maskor och stickade resår i 7 cm, på det som är tänkt att bli kortskaftade innesockar:

 

 

 

Och där sitter jag nu. Med socka ett. I 7 cm resår. Och undrar -och nu då??? För hur tusan gör man en häl??? Får bli till att goggla lite tror jag.

 

För övrigt har jag en vattenpöl på min gård som från början såg ut som en liten pippifågel, men som efter idogt regnande numer ser ut som en säl. Tror du mig inte är du välkommen hem och ta en titt ;)  Antar att den där sälformade pölen så småningom kommer bli en förrädisk sälformad isfläck..

 

Kroppen värker förresten. Mer än vanligt vill säga. Och jag är inte förundrad. Dels är jag så spänd i käkarna att jag nästan blir rädd, och har börjat sätta tungspetsen mellan framtänderna när jag sitter sysslolös för att få mig själv att sluta bita ihop så förtvivlat.

 

Sedan har jag åtskilliga gånger kommit på mig själv med att sitta och kura över stickningen likt onde Tengel i Isfolket med axlarna högt upptryckta mot öronen. De rödsprängda ögonen (sömnlöshet är en fruktansvärd åkomma) gör ju inte likheten mindre..

 

"So come and save me, i'v got more then i can bare.."

 

Changed

 

Och min fina sade: -Du överreagerade och nu får du betala ditt pris..

.. Och jag börjar med ett enkelt hårband som fick komma till av det överblivna garnet från disktrasorna. Bak i nacken har jag sytt en resår för lite mer flexibel passform/storlek:

 

Och jag tror att mr kålhuvud blev lite förvirrad av att bli urplockad ur kylen, iklädd ett hårband, fotograferat och sedan åter tillbaka in i kylen. Utan att en endaste smakbit försvunnit från hans kropp!

 

Jag har också knåpat ihop en enkel mössa, jag kallar henne Ragnhild och hon är mitt andra objekt den här tredje veckan:

 

 

 

Eftersom jag har inspiretat en del nybörjar stickerskor att gripa efter stickor och garn i tid och otid (skrockar belåtet) så har jag också gjort min första pdf-fil någonsin. Allt för enkelhetens skull, utefall de också vill göra en Ragnhild. Men hur får man upp pdf till bloggen???

 

 

 

 

... Jo men visst, nu är vi duktiga.
Jag undrar om han också pillar på sin telefon då och då och hoppas att min längtan ska ha blivit för stor?
Men nej.. För nu är vi duktiga.
För visst är det duktigt att från två håll sakta kväva ihjäl kärlek?
Eller inte..

Pratade med min fina igår kväll. Som jag tidigare nämnt har vi ett väldigt starkt band han och jag, vi drömmer till och med samma drömmar ibland, samma natt. Och nu när jag har haft migrän i flera dagar så har han också haft det. Vi pratade om C. Om känslorna, om drömmarna. Och han sa: -Men syrran, om ni känner så där starkt då måste ni ju jobba, ni kan inte ge upp. Du får kämpa med det som är svårt för dig, han får kämpa med  det som är svårt för honom och så får ni gå halva vägen var och hålla ihop kärleken. Precis så där var det ju mellan mig och C.

Då slog det mig. Det otroligt komiska i allt. Hans största kärlek, som han inte kan få (av förklarliga skäl), hennes namn börjar också på C. Han kommer alltid att älska henne. Och jag tror att hon alltid kommer att älska honom. Det har jag vetat om i många år nu, och mitt hjärta kan gå i bitar när jag tänker på vilken förlust det är. För honom. Att släppa det största i livet. Jag har sörjt för honom många gånger. Jag antar att jag nu ska gå igenom mitt liv med samma sorg även för egen del.

Sen funderade han en stund och fortsatte: -Men du.. Det här är samma kille som har en massa andra tjejer va? Jag svarade ja. Och han fortsatte: -Då ska du ju inte kämpa. Lägg ner. Jag ser ju hur svårt han sårar dig varje gång. Så kan du inte ha det. Och du är stark, du klarar det här.

Jag klarar det här..
Måste ju.

... Återkommande. Varje natt i tre veckor.
Somnar.
Drömmer om två själar som skriker. Gör något. Innan det är försent. Snart är det försent, gööööör något..

Vaknar.
Kallsvettig.
Gör något, gör vad? Jag har ju gjort allt jag kan i tre år. Jag vet inget mer jag kan göra. Jag kan inget göra för att rädda oss.
Ångest.

Somnar om.
Drömmer om oss, honom och mig. Jag smeker hans hand, hans rygg. Han stryker mig på kinden, tar tag om min nacke. Och kysser mig, vi kysser varandra. Dessa ljuvliga kyssar..
Drömmen ändrar karaktär. Han kysser någon annan. Jag kryper i vånda. Skriker. Jag vill inte vara med om det här..
Vaknar.
Kallsvettig med våta kinder.

Somnar om.
Och allt börjar om.
Igen.

Aldrig har en känsla varit så stark.
Aldrig så hopplös.

... När man har migrän i fyra dagar blir det inte mycket gjort. I alla fall när man inte kan sticka sådant som kräver syn och handkordination. Så jag satte igång med en liten mini julklapp:

Disktrasor..

 

Rena lyxdisktrasorna egentligen, de är stickade i Katia Samba. Men vilken färgklick! Jag ska göra mig en par egna också tror jag. Ser så mycket roligare ut runt kranen än de gamla vetex-dukarna.

 

 

 

Mönstret tog jag härifrån . Jag har stickat med enkelt garn och med stickor 3,5. Annars har jag bara följt mönstret och stickat enkel stickning, som huvudet tillät. Skönt..

Jag har också börjat klippa i lite tyg som legat i två år, asså 2 år! Ska det behöva ta sådan hiskelig tid? Å andra sidan, nu ligger det och väntar på symaskinen. Kanske tar två år till det då.. Snart inleds min barnlediga helg. Jag ska inte göra ett jota. Bara vila och förhoppningsvis sova. Massor. Och njuta av absolut tystnad. Men först ska jag laga mat och ta en dusch. Sen ska jag lägga mig i sängen och inte kliva ur den förrän det är dags att elda igen, med undantag för ev toabesök..

 

Trevlig helg till dig, och till alla som delar livet med någon kär, var rädd om varandra!

 

... Hur är det fatt egentligen? Mår du braaaaaa????

Så hade jag lust att skrika åt en förbi passerande grabb i övre tonåren i dag när jag stod ute och rökte innan jag skulle in på kvartsamtal. Nej visst ja, utvecklingssamtal heter det ju nu mer.

Det har varit grå himmel hela dagen. Runt -1 grad. Snålblåst från havet (säääääällan..). Och bara varit allmännt kallt! Jag stod där, klädd i täckjacka och vindbyxor (förvisso för att dölja pyjamasbrallorna), hackade tänder och tänkte -ge mig värme..

Då strosade alltså grabben förbi. Den där i övre tonåren. Han hade en cigg i mungipan och blängde på mig under lugg och från kanten av en uppdragen luva i hans sweatshirt.

Eller.. Var det kanske jag som stirrade så fanatiskt att han fann sig nödbädd att blänga tillbaka?

Hur som: Kallt. Snö på backen. Minusgrader. Blåst. -Och tokfan har shorts!

S-H-O-R-T-S!!

Asså, mina shorts ligger så högt upp på hyllan i garderoben som det bara går att komma. Jag skulle inte ens drömma om (mardrömmar då i så fall)  att ta på mig ett par nu.

Men där flankerade han förbi, eller ja, lunkade som en björn  egentligen, helt lungt. I sina shorts. Shorts...

I övrigt är det migrän än. Jodå, men det har varit så vänligt och bytt sida nu. Omtänksamt så det smäller högt..

Herregud.. Shorts...

*Over and out*

... Får bli den beställda virkade gallerhalsduken, för den är också virkad av garn som fanns hemma efter den förra halsduken (Idéna silver plus, grå):

Fääääärdig..

 

Nu ska jag bara messa Suss som ska ta den till slutlig destination. Och så dimper det ner nya stickpengar, härligt! Fast antagligen inte i dag. Migränen har fortfarande mitt huvud i ett järngrepp. Kräkmuskeln jonglar upp och ner, dock utan utlösningar.. Jag har knaprat citodon som vore det smågodis. Nu sitter jag och väntar på att apoteket ska öppna, sedan ska jag hämta ut mina Imigran och få må bra igen! Således blev det inget Gävle för mig idag och med andra ord heller inget garn. Typiskt!

 

Å andra sidan är det ändå svårt att handarbeta när ögonen inte vill vara med och leka. Samtidigt som arbetslusten finns där, jag blir rastlös av migrän, när den är så här ihängande komiskt nog och det är så frustrerande! Jag borde börja på en beställd mössa. R beställde den för några veckor sedan, vit och varm sade hon. Ok... Vit-check! Varm-???? Hm.. Då går i alla fall hålvarv bort i mönstret. Och jag får nog sticka med dubbelt garn. Faktum är att det nog börjar bli dags att ge sig på det där med tvåändsstickning. Eh.. Efter jul. Eller kanske till nästa jul??

..Kom jag att tänka på under bandyträningen idag. Min första pojkvän ledde träningen idag då de ordinarie hade annat för sig. Han har bra hand med barn, och de fick träna ordentligt. Väldigt bra. När jag var ihop med honom var jag 15 år. Fysisk attraktion noll.. Sen blev jag ihop med barnens far och var det i 13 år. Utan fysisk attraktion.. Faktum är att jag trott halva mitt liv att jag inte är kapabel att känna något sådant. Sedan blev jag 29 och träffade på "lammköttet". Första attraktionen jag upplevt. Jag var väldigt tacksam över att upptäcka att jag kunde känna något. Killen efter det nej.. Mysigt och jag var kär men attraktionen fanns inte där. Killen därpå fick mig absolut att älska och tycka om det. Men inte var det sådär fysiskt ändå. Sedan träffade jag C. Större fysisk attraktion än det kommer jag nog aldrig uppleva igen. Antagligen inte älska lika starkt heller. Med honom har det räckt med en blick. Ett andetag i en telefonlur. Det har inte ens behövts beröring, utan en massa heta känslor har flammat upp ändå.

Så mycket längtan, så mycket känslor under de tre år som gått.
Jag kommer säkert älska igen. Någon gång i framtiden. Åtminstone hoppas jag det. Annars blir det till att leva ensam helt enkelt.

Men jag tvivlar på att jag kommer känna samma attraktion för någon mer man. Jag tror på det där, once in a lifetime.. Och just det här upplever nog i alla fall jag bara en gång. Andra verkar uppleva det titt som tätt, jag får säga att jag avundas det. Men å andra sidan tycker jag om det faktum att när jag älskar någon, på riktigt, då är det verkligen på riktigt.

Så det kommer nog ta sin tid att läka det här.
Att förstå att en hel livstidstro är fel.
Att det helt enkelt inte alla gånger räcker att man älskar.
Bortom sans och förnuft.

I bland är kärlek inte tillräckligt mycket.

Eller också är det kanske så enkelt att man måste vara två om det. Och att det var det som fattades här.
Jag älskade kanske ensam?

.. Blir således mina halvvantar. Eget mönster. Och jag inser någonstans att jag kanske borde försöka sticka ett par efter ett faktiskt mönster först, innnan jag ger mig i kast med att experimentera såhär. Det var lika med sonens halvvantar. Varför följa mönster, det här går nog ändå.. Eller?? Misstänker att det är lite lättare att veta exakt på vilka stickor man ska sticka tumme om man följer ett mönster. Men nästa gång då. Kanske..

Mönster för att matcha min mössa..

 

Så skulle dom således invigas idag (dom blev klar i går kväll) och då höll jag så när på att elda upp dom medsamma.. *frsssst* lät det och så såg jag några trådar krulla ihop sig i vild protest. Det borde ju lära mig att inte tända cigg i motvind!

 

I övrigt är detta en helvetisk vecka. I går hudkliniken med sonen. Där kom jag, rustad till tänderna och redo för fight. Och så sade läkaren själv att det kunde vara dags att ta bort födelsemärket nu och att han skulle skriva en remiss till plastik. Jaha..? Och var skulle jag då göra av all min kämparglöd?? Snopen (och lättad) åkte jag därifrån.

 

I dag har vi träffat skolöverläkaren. Och minsann om inte barnens far ÄNTLIGEN börjat lyssna på mig och ta det hela på allvar. Det tog bara tio år då.. Men det har det ju gjort för hela systemet med.

 

Annars så har det gått 16 dagar. Blåmärket har bleknat helt under den sista natten. Dom innre verkar ta längre tid på sig. Jag stryker förhoppningen om veckor. Det blir nog månader.. Hm.. Apropå blåmärke, tro nu inte att han slagit mig eller så. Nej, nej det är en annan form av blåmärke, som kom sig av att.. *hemlis*

 

Var in på Garnet igår, men 05 Karisma var slut. Så i morgon blir det ett nytt försök. Sen ska jag sticka de där sista tre cm med svart innan jag övergår till vitt. Kanske att jag får sluta att drömma om nätterna när den är klar? Skulle vara skönt. Fast i dag har jag ont i huvudet så det blir inte mycket gjort alls. Jag har legat halva dagen men nu var jag tvungen att kliva upp och elda. Gud vad det ska bli skönt att slippa elda jämt sedan..

 

Jag har köpt mig ett par snygga stövlar också. Fy mig.. Men jag blevde lite förälskad. Och hade inga svarta stövlar. Bara grå..

 

 

Dom är svart i verkligheten..

 

Blir nog inga fler objekt färdiga den här veckan. Migränen är envis och jag blir helt utmattad av att fara omkring överallt. Och just ja.. Minns du den där kvällen när jag inte ens skulle se åt något handarbete? Då råkade jag visst lägga upp nya maskor på sängkantsstickningen igen. Den som var så bråkig i våras att den blev froggad under sommaren och fick skämmas i en sänglåda. Nu är den på gång igen alltså. Men den lär inte bli färdig på den här sidan av året.

 

Snart ska sonen på sin bandyträning. Nu har han innebandy 2/vecka. Gitarrkurs och hockey på måndagar och match på söndagarna. Nu sätter jag stopp. Inga fler fritidsaktiviteter för honom, hans mor har nått smärtgränsen och klivit över den för länge sedan!

 

Och hennes plånbok med. Herregud så mycket grejer som behövs för hockeyn! Han får minsann önska sig sådant i julklapp. Min ekonomi vill då inte vara med att leka hockeyutrustnings-leken.

 

Dags att gå ner i källaren och dansa regndans. Jag gillar verkligen inte den här tiden på året, då alla spindlar tycker att dom ska komma in och bona sig över vintern (inte så förtjust i våren heller för då letar dom sig ut igen). Först knäpper man på lampan i källartrapen och då sitter det en drapperad på väggen och dallrar med benen mot mig *iiiih* Så tar jag mig förbi den under rysningar och kommer ner i källaren där det genast springer en annan över golvet strax vid mina fötter *aaaaaaah* Därpå tar jag mig snabbt in i pannrummet och där måste spindlarna ha funnit sitt egna privata lilla himmlerike. På väggen. På golvet. I veden *skriiiiiiiik*

I kort kan man säga att jag är mycket noga med att kolla var jag sätter händerna. Innan jag satt händerna där. Och att jag alltid ruskar på varje vedklave innan jag bär den till pannan. Allt för att vara på den säkra sidan mot otrevliga små överraskningar..