...I alla fall de små, små bollarna. Två mormorsrutor, och några till på gång.

Mormorsrutor..

 

Men nu är de små bollarna grå och svart faktiskt slut så det får vila ett tag. Hade tre VÄLDIGT små bollar i blå och vit också. Det fick bli ett litet fodral till den där onämnbara asken som används en gång i månaden..

 

 

Till tampongerna alltså..

 

Nu kanske jag slipper stå där med en tampong i näven när jag egentligen grävt i väskan efter läppglansen.. Inte för att det egentligen generar mig, herregud jag är på väg in i mitt 38:e år snart så mens med tillbehör rör mig inte i ryggen. Men förvånande nog generar det många andra. Kan undra varför? Föds du som kvinna är du liksom förutbestämd att en gång få mens och sedan får du ha det ett antal år. Och för en man.. Ja, har han en kvinna får han väl liksom ta med i beräkningen att hon har mens lite hipp som happ. Fast mens ska man ju helst inte heller säga. Nä, man ska kalla det för "grejerna", "lingonvecka" "rödljus" och f*n vet allt..

 

Oj vad jag spårade ur där, det här är ju ett inlägg om handarbete! Som egentligen borde gå ut på tröjan, tröjan och återigen tröjan. Men jag är inte vidare trogen mina pågående projekt. Jag lessnar fort och måste byta av med annat emellan. Men lite har i alla fall tröjan växt:

 

 

Två veckor gammal är den nu..

 

Förresten så var jag med min syster och tog foton hos Model lab. Första sisådär 12 bilderna syntes det väldigt väl att jag kände mig illa till mods som tusan med att stå framför kameran. Men sedan lossnade det lite och var ganska kul så här efteråt. Det trodde jag minsann inte :)

 

Nu ska jag fortsätta rensa i garderoberna. Försöker rensa ut bebiskläderna. Det kommer ta många år tror jag. Efter tre-fyra plagg börjar jag gråta (ja, jag vet sååååå löjligt) och lägger undan kartongen igen. Lättare då med de kläder som kommer upp i strl 110/116. Då var de liksom inga bebisar längre..

Har det blivit. Alltså en alldeles vanlig mormorsruta. Min första för den delen. Blir nog fler, för det var vanebildande utav tusan.

Inte så vacker men det går ändå.

 

Annars så är det ju tröjan jag ska hålla på med. Den växer sakta, sakta. En vecka gammal är den idag och då ser det ut så här:

 

 

Linjalen hade passande nog fått fötter så hur långt jag kommit vet jag inte..

 

Och tidigare idag, när jag borde ha suttit och stickat gav jag mig iväg ut och rastade kameran istället.

 

 

Ett träd..

 

Brygga..

 

Ut mot havet..

 

Sten och is..

 

Gräs..

 

Också sten och is..

 

Frusen flytved..

 

En stam..

 

Fotspår..

 

Frusen kvist.

 

"Än så är det långt till vår."

Men vintern kan också vara vacker..

Skulle ha varit först ut på handarbetsfronten det här året. Den blev färdig för en vecka sedan men, som jag nu INTE kan virka ser det ju heller inte dirket ut som en Smurf utan mer som ett blått/vitt missfoster...

Bildbevis...

 

Nu har jag ett stort arbete framför mig. Ja, alltså inte enormt eller så, men en tröja är för mig ett stort arbete. Den ska stickas till en butik här i bygden där innehavarinnan inte riktigt längre hinner med att sticka upp allt på egen hand. Så jag har satt igång.

 

 

22 varv stickade..

 

Och så till sist, ännu en bild på alla dessa ljus. De här fick jag i julklapp av mamma med make:

 

 

Dom får bo på vardagsrumsbordet :)

 

Kort och koncist detta inlägg, har ju en del stickning att ta itu med.

 

... Hamnade dessa två julklappar:

Virkade hjärtan: amor, love, kärlek..

 

Herr fingervantar, a´la tummen på vilken hand som helst..

 

Totalt har jag stickat, virkat, sytt, pärlat ihop 80 olika projekt under 2011. Känns lite ynkligt tycker jag, men kanske bättre prestation nu under 2012?

 

 

Spenderades ute i skogen i lugn och ro på tu man hand med pojkvännen.
Mycket yatzy, alfapet och massor med äta, äta, äta.. Mysigt var det!

Julkappar har det också blivit. Det är nog vida känt att jag tycker om ljus...

Massor med ljus :)

 

Ljus och ljusstake :)

 

Mer bilder kommer på ljusklappar kommer så småningom. Jag fick också ett set som gett mitt ansikte en rejäl chock. Van vid att bli tvättad med bara vatten till vardags, lite ansiktskräm bara före sminkning, rengöringsmedel bara efter sminkning.. Fast jag brukar frekvent använda mig av ansiktsmask och scrub, det gillar jag. Nu har jag i alla fall rengjort och smort mitt ansikte efter konstens alla regler varje kväll eftersom jag fick allt detta:

 

 

Tusen tack :)

 

Nu ska jag, efter en kopp cappuccino, återgå till min virkning. Och ett inlägg handarbete. Kanske. Om jag får lugn på barnen här i huset..

Känns det som om jag har här.
Om ett och ett halvt dygn är det julafton.
Och jag är långt ifrån färdig.

Men jag har fått lite gjort i alla fall:

En Sillburkstomte a´la Brittas Ami.. (fast jag satte fransar på min)

 

 

Ett litet armband..

 

 

The old fashion way: virkad trasmatta..

 

 

En ljusstake..

 

 

En reflexängel, mönster från Skapligt enkelt..

 

 

Ljusdekoration, ståltråd och vaxad bomull..

 

 

Och till sist en julig tavla, eller vad det nu är..

 

 

Nu har vi dessutom äntligen snö, den andra snödämpan för i år kom i helgen och det blev så fint, så fint. I skrivande stund ser det dock ut som att den kommer regna bort i natt. Men i några dagar har det i alla fall varit vackert vitt..

 

 

 

 

~*God jul*~

Har jag pysslat med i dagarna. Utöver julklappsinslagning, julkorts-skrivning osv. Av lackstång luktar det verkligen jul! Äldste sonen tycker dock att det luktar illa. Men han ska ändå vara med och hjälpa till :)

Den enkla basmössan, resårstickad och randig..

 

Luvnisse nr 2, lite mindre än den första :)

 

Nu ska jag pyssla vidare. Usch vilken stressig tid på året det här är. Mysig ja.. Men stressig!

 

 

En sönderslagen lykta blev marschallhållare istället..

Men jag och Bw-killen har hjälpt de tre pojkarna vi har med en julkortstillverkning i miniformat. Miniformat för att jag köpte färdiga paket på Rusta istället för att blanda själv..

Första gossens kort..

 

Andra gossens kort..

 

Tredje gossens kort..

 

Nästa steg är väl att låta dem sköta julbaket. I alla fall den delen som består av pepparkakor. Deg ska slängas ihop idag. Sedan kan de stå där och kavla i morgon. Något jag mer än gärna betackar mig. Men älskar att se barnen göra :)

 

Fler bilder på ljus kommer också..

 

 

En av två likadana på en hylla i sovrummet..

 

I vardagsrummet, en present för många år sedan.

 

Också i vardagsrummet, jul-lyktor från Rusta för tillfället.

 

Sedan tycker nog mina djur att hösten är en eländig tid på året, för det här händer nästan aldrig:

 

 

Kingson och Prinsessan

 

Mina katter står ut med Ludde-pudde-päronpung. Men den STORA hunden som plötsligt (för ett år sedan liksom) kom in i deras liv och hem är inte populär.. Leia vill nog så gärna, men på fel vis. Hela bakändan går på henne, öronen står rätt upp och sedan stampar hon till och vill leka. Katterna.. Vill inte det samma.

 

Prinsessan avskyr Leia så detta är enormt!

 

 

Och så var det med det. Dags för tvätt och deg. Och mat. Och läxa. *suck*

 

 

...Mitt i fattigdom och elände.
I alla fall under vinterhalvåret.
Och det är att tända ljus varje kväll.
MÅNGA ljus.

Det ger mig på något vis tröst i mörkret och kylan.
Det gör mitt hem för mig mer inbjudande och hemtrevligt.

Men det är min själ inte billigt.

Att slänga i en påse värmeljus i varukorgen när jag ändå är och köper mjölk gör att det känns mindre i kassan på något vis.
Men nu, till min stora sorg, är det slut på doftljus här hemma.
Och sådana måste man ju bara ha.
Klotljusen och blockljusen brinner också på sin sista låga.

Och sådana kan man INTE slänga ner i varukorgen i närbutiken.
Blockljus tex, kostar hutlösa 38kr styck.
Det går ju rakt inte an.

Trååååååkigt!

Hur som, ett litet axprov på ljuskällorna här hemma:

I ett hörn i köket..

 

På byrån i hallen..

 

På skänken i vardagsrummet..

 

Om jag tänder ALLA värmeljus i huset går det åt 30 stycken på en kväll.. Jo men så att.. *host* Inte konstigt att jag aldrig har råd att klippa håret. Blockljus, klotljus etc finns bara på 4 ställen och de har ju något längre brinntid än värmeljus. Tack och lov! Vanliga ljus återfinns också både här och där, men de tänder jag sällan. De känns inte lika säkra på något vis. Vad bra man är på att lura sig själv. Som om något ljus egentligen någonsin skulle kunna vara säkert?

 

Utomhus vill jag så klart också tända ljus.. Där blir det gravljus i en lykta, värmeljus i glasburkar som barnen målat och såklart marschaller.. Men inte varje dag. Sparar med marschaller till någon kväll på helgen. Lyktan tänder jag däremot varje eftermiddag.

 

Och det är så jag överlever vinterhalvåret.

 

..Det är jag det.
Händer verkligen inte mycket (och hu så jag tjatar om det). Men, jag stickar vidare med min cape. Och har stuckit emellan med en:

Disk/dammtrasa. Älskar verkligen dessa.

 

Jag har också stuckit emellan med en mössa till systeryster. En låååååååång sak. Vill hon kan hon välja att se ut som en smurf, en jag vet inte vad (jätte långt häng), eller att vika in (eller ut) en del så hon får det varmare runt öronen. En suddig mobilbild blev det iaf som bevis:

 

 

Garn från Lidl, st 8mm.

 

Vi var ute i en koja i skogen i helgen som var, jag och pojkvännen. Där blev det som vanligt en massa alfapet och yatzy. Och våfflor:

 

 

Det blev som hemma, första kass, sista bäst.

 

Det kom och gick några väldigt fina höstdagar också. Men nu tycket jag mest att det bara är kallt. Rått. Fuktigt. Men solen tittar fortfarande fram, nästan varje dag. Och det får man vara tacksam över.

 

 

Missat att plocka av Aronian i år igen. Men fåglarna brukar bli lyckliga senare över det :)

 

Och fullmånen, den kom och gick.

 

Sedan har jag faktiskt sytt gardiner också. Men det räknas ju inte. :)

...Det har som jag nu tjatat om ganska länge, inte hänt så mycket på handarbetsfronten, men dessto mer på det privata planet. Hur som, på torsdagens stickcafé på fb virkade jag äntligen kroppen till Skrutten. På fredagen sydde jag ihop morbida små utspridda kroppsdelar emedan jag spelade alfapet med min syster och hennes pojkvän. På lördagen sov jag... Lite länge. Mycket välbehövligt må jag säga. Och när jag precis bara vaknat till liv fick jag hem mina två syskonbarn. Som stannade till igår eftermiddag. Inte mycket skruttande när man har händerna fulla med en annan liten skrutta...

Mitt för tillfället yngsta syskonbarn <3

 

En må säga att man hade förträngt hur illa en bajsblöja luktar.. Konstigt hur fort man glömmer en sådan sak, för man glömmer ju aldrig hur gott en bebis luktar på huvudet.

En jobbig liten tankeställare dock. Kroppen värker. Och nu förstår jag plötsligt varför alla mina läkare tjatar om att jag inte bör skaffa fler barn. Tungt för kroppen med en graviditet ja, har jag tänkt. Men sedan är ju den över och då blir allt bra! Hm.. Inte riktigt då... Men en sorg i taget. Just insikten och sorgen i detta får jag ta en annan gång. Jag orkar inte gå i djupet med hur ont det gör i hjärtat just nu. Då skulle jag sätta mig ner i en hörna och gråta till jag fick mögelskador i golvet.

 

Hur som, över till Skrutten:

 

 

Syns det att det är en morot på bröstet??

 

Får jag nu någon ny inspiration vad det lider, vilket jag verkligen hoppas. Så ska jag sticka vidare på den stickning som just nu ligger mig varmast om hjärtat. Men som också ger mig mardrömmar om nätterna. Så kan det gå när man är fjollig.

 

 

...Igen. Fast jag virkar också. Sakta men säkert. Sy är dock lättare just nu. Inte för kroppen men för knoppen. Så jag sydde en tröja:

Mönster ur Burda nr 7 2009..

 

Och jäääääädringens vad skön den blev! Den är numera både använd och lagd i tvätten. Så det fick bli en till i ett annat tyg:

 

 

Alla sömmar var opressade vid fototillfället men ändå.

 

Hade jag nu haft mer tyg, vilket jag inte har, hade jag lätt sytt mig tre till. Underbar slappa-hemma-tröja! Sedan att jag under tiden jag sytt muttrat många fula ord om den dumma overlockmaskinen som är trasig är ju en annan femma. Men det hade onekligen gått MYCKET fortare om jag kunnat sy tröjan(-orna) på den.

 

Nu ska jag gå ut i mörkret och regnet (under tak självklart) med en kopp cappuccino. Det är verkligen höst nu..

 

 

Höstaster..

 

 

Hopplöst.
Ska man verkligen behöva vara sjuk i en månad?
Det går ju för tusan bara runt och runt om och om igen.

Men ändå, hellre att jag är sjuk än mina barn så man får vara glad över det i alla fall.

Om en vecka ganska exakt ska jag på Spirometri.
Jag fasar redan.
Klockan 15:00 har jag min tid.
Och 8 timmar dessförinnan får jag inte dricka kaffe, te eller cola och inte ta mina astmamediciner.


Hallå? Förstod du inte allvaret?
Jag tar det igen:

INGEN KAFFE ELLER COLA 8 TIMMAR INNAN BESÖKET!!!

Dvs inget morgonkaffe.. Inget kaffe till den där förmiddags röken. Igen kaffe till lunch. Faktiskt inget kaffe förrän jag kommer tillbaka från doktorn närmare klockan 16:00. Lika med colan. INGEN COLA???? Hur i hela fridens namn menar dom att jag ska överleva det?

Klockan 16:00 om en vecka kommer jag således sitta här som ett intorkat gammalt russin (vilket iofs inte är långt från sanningen till vardags ändå) och hinka i mig MINST en liter cola och 4 koppar cappuccino bara för att ta igen all förlorad tid.

Dessutom är Spirometrin inte så rolig. Blåsa en massa luft som jag inte har in i ett rör. Göra det igen (och igen, och igen), då med ännu mindre luft eftersom jag gjorde av med det lilla jag hade i första utblåset. Man måste blåsa ända fram till mackapären piper. Men min luft tar slut långt innan det där pipet.

Fråga den stackars polisen som skulle ta ett alkotest på mig (ja alltså inte BARA mig, vad trodde du egentligen? De hade en sådan koll efter vägen då) Han började se bra nog nollad ut i ansiktet när prov efter prov misslyckades. Innan det fjärde provet sade jag åt honom, att går det inte nu heller kan du glömma att jag försöker igen! Han andades ganska lättad ut när jag på något mirakulöst vis fick luften att hålla ut fram till pipet, även om det var på håret. Och sedan pep det och rev i mina lungor hela vägen hem. Blä....

I övrigt är det känslomässig turbulens här just nu. Mycket som måste göras och inget blir gjort. Samtal som ska ringas åt alla håll och kanter. Intyg som måste fixas fram och skickas.

Och så ska jag gå i väggen.
Nej, alltså JAG har inte bestämt att det är så. Jag motarbetar det med allt jag har. Men eftersom försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen trots läkarutlåtande och brev från Af förra hösten så måste jag nu gå den där vägen som jag till varje pris vill undvika. För då blir det väggen. Har varit dit och vänt redan, så den aktar man sig ju för.

På af hade dom mage att fråga om ingen annan kunde vara hemma med mina barn några timmar på eftermiddagen så att jag kan jobba heltid som normala människor. Jag tror nästan jag fick ett mindre slaganfall när jag hörde det.

Hallå??? Vad fan menar du? Det är fortfarande JAG som ska ta hand om min son sedan på kvällen när han blir som värst. Och det UTAN att vara utvilad, för jag måste jobba hela dagar trots min diagnos, trots hans diagnos och det kommer aldrig att fungera!

Inte får jag arbetsträna på hemmaplan heller. Bara en par månader. Nej sedan måste jag in till det förbannade Gävle och gå upp i timmar, samtidigt som det blir nästan två timmars restid per dag.


Så..
Vem fångar upp mig sedan?
Vem tar hand om mina pojkar?
Vem tar hand om mitt hem?

Under tiden som jag ägnar månader åt att ligga i sängen och spela på läppen och gråta?

Det är den vägen jag måste gå.


Men fy i HELVETE vad jag inte vill.

...Men så har det inte blivit. Här ligger två öron, en svans, en nos och början till 4 ben. Det är bara det att pappret där jag skrivit upp hur många maskor, varv etc jag gjort på första benet ligger.. Någonstans.

Idag har jag letat på köksbordet. Det tog sin tid. Jo, allvarligt det gjorde faktiskt det. Av någon anledning som jag inte ens själv förstår tycks mitt köksbord stå där i köket som allmänn pappersinsamling. På det bordet hamnar inte bara viktiga papper, utan också all dagens post, teckningar och ofattbart nog också barnens hemläxor. Varför har dom bord i sina rum?

Hur som låg det INTE på köksbordet. Så jag får leta vidare.
Men jag har snabbstickat systerysters halskrage:

Det går fort med 8 mm stickor..

 

Dessutom satte jag stickor och garn i hennes händer med och hon stickade sig snabbt två rätstickade stycken som hon sydde ihop till halvvantar/muddar. Som jag sedan glömde bort att knäppa kort på så klart.

 

Jag har sytt en liten röd också. Frågar mig själv varför? Jag är personligen inte ett dugg röd av mig och har definitivt inte kropp till att bära upp en liten röd, kan inte ens bära upp "den lilla svarta" som hänger i var kvinnas garderob. Nä.. Till det ska man vara lång och smal, samt ha bröst som snudd på sitter under hakan. Det gör definitivt inte mina. Kan inte minnas att de någonsin gjort det, ens när jag var ung. Utöver det ska man ha sig en liten läcker bakdel. Min är inte det. Utom i gubbsjuka gamla karlars ögon då, men de räknas liksom inte, gubbsjuka tittar på ALLT.

 

En liten röd alltså. Hur tänkte jag egentligen???

 

 

"Kicki" får stå för uppbärandet..

 

 

Ja men så att.. Mer än så har jag inte att bjuda på.

 

 

Är så trött..