Emedan jag dumglodde:

..Ville jag ju ha något för händer. Ufo-stickningarna blev ratade, något annat snabbt och födelsedagspresent-aktigt behövdes. Så jag satte igång med ett par enkla ankelsockor. Det har gått långsamt. Händerna har inte samarbetat. Men jag vill gärna inbilla mig själv, och helst alla andra med att om man sitter med sin sockstickning ute i sommarens sol värmer de mer till vintern.

 

Det blev lite garn kvar som jag nu virkat av på stranden idag. Jag har ingen aning om vad jag gör eller vad det ska bli, jag bara virkar runt, runt. Ett varv med 3 stolpar i varannan fastmaska, ett varv fastmaskor. Behöver ju öva det där med stolpar som tyckts mig otäcka. Stickar också unisont med det på nästa present. Ett varv här, ett där. Blir inte mycket stickat av just nu.

 

Var till doktorn med mitt sendrag också. Det jag haft (har) från mellangärdet och ner längst med hela sista revbenet. Ont som tusan gör det när den får sitt ryck och bular ut sig så det ser ut som om jag har en cykelslang där. Sedan går det tillbaka igen. Jag kallar det för sendrag. Det känns som ett sådant. Ligger och spänner lite smått där i mellangärdet mest hela tiden nu och kommer oftare än när det först började komma i vintras.

Vad har det med stickning att göra kanske du undrar nu? Jo, jag kan inte sitta så där gott ihopsjunket som jag gör när jag stickar några längre stunder eftersom det då spänner mer. Läkarens exakta ord var: "Jag har ingen aning om vad det är, men jag stöter på så mycket konstigt i mitt arbete. Det verkar i alla fall inte vara något farligt men sendrag blir nog inte den diagnos jag ställer."

 

Dåså, jag är i alla fall frisk. Och fortsätter att kalla det för ett sendrag. Det har ju ändå inget namn så det är väll bara att tuta och köra :)

Envishet och Citodon:

...Kan göra underverk. Speciellt underbara citodon. Min favorit värktablett. Min alltiallo-tablett. Den som skänker min kropp värme, lindrar värken och samtidigt gör mig trött så jag får sova. Fast tidigare har jag bara fått en ask/100 tabletter per år. Och jag har haft slut lääänge. Nu var det dock dags för återbesök hos farbror doktorn så då fick jag nytt recept med. Och döm om min förvåning när jag denna gång fick 2 askar utskrivna. Hurra! Vintern är räddad.. Och nej, jag tar den inte så ofta. Det är en stark tablett. Och tar man den ofta slutar den helt enkelt att fungera. Men ändå, jag hämtade ut min ask 40 sekunder efter att jag lämnat läkaren. Åkte direkt hem och tänkte "nu jäklar!"

Och målade alla de brädor som skulle målas.

 

Sedan kapade jag faktiskt till de 7 brädor som fattades också men eftersom jag tagit ut mig en del på kuppen kom det aldrig med på bild. Jag tog mig istället min tablett och gosade ner mig i sängen. Och betalade grovt några dagar för min dumdristighet.

 

Sedan tog Bw-killen över arbetet en par dagar medan jag satt och dumglodde på farstubron. Innan de 7 yttersta brädorna ens hunnit torka stod jag sedan där och gnuggade händerna och ville ha dit mina vagnshjul och möbler.

 

 

Golvläggningsarbetet färdigt!

Att ett golv kan göra sådan skillnad på trivselkänslan..

 

Sedan släpade jag visst upp min gjutjärnssoffa där någon dag senare också, den står mot väggen och ser sannerligen malplacerad ut, men de extra sittplatser den ger gör det värt det. Nu fattas det en massa lull-lull. Du vet, sådant där tjaffs man envisas med att placera ut på sådana här ställen såsom blomkrukor, ljuslyktor etc. Men det får vänta. Den är ju faktiskt inte färdig än.

 

Man blir aldrig helt nöjd tror jag? Nu när jag har ett golv, och vet att någon gång blir det skärmväggar också, så sitter jag och surar över dynorna. Tänkte du "what???" nu så ska jag förklara: mina dynor ligger i källaren. Året om. Det är alldeles för omständigt att klättra runt i källaren och riva efter dynor, för att någon timme senare släpa dem tillbaka ner igen, att det helt enkelt aldrig blir av. Dynlåda alltså, DET borde man ha! En stor rackare som man också kan använda som sittbänk.

 

Ett tag surade jag också över det faktum att det alla andra bygger på en helg tog mig flera veckor. Piss-kropp helt enkelt! Men nu har jag kommit över den delen tror jag, och tänker mest bara att titta.. Den står där! Och det enda det kostat mig var färg, beslag och skruv. Lite svett, en hel del värk och sömnlösa nätter. Men den står där. Klappar mig själv på axeln och tackar gumman envishet. Och Bw-killen självklart! Det var han som gav mig möjligheten, och han som färdigställde när jag snudd på gett upp.

 

Tack vare citodonet fick jag också alla spjälor kapade, de har nu grundmålats lite undan för undan för att låta kroppen vila, och Bw-killen har börjat skruva upp dem alltefter att de torkat. Det ska sedan målas en gång till men.. Nu har jag njutit av solen. Tagit det lugnt. Tur det eftersom vädret tydligen ska vända i natt. Igen. Vill inte!

 

Idag tog jag dessutom semester från vedeldningen i en månad framåt. Det blir dyrt med el, men tro mig, kroppen är tacksam :)

 

 

Ljuva, ljuva sommar..

Nu är jag less!

..På att ha ont hela tiden. Jag får ingenting gjort. Alls. Inte ute, inte inne, ingen stickning, no nada. Bygget ute står alltså stilla i det här läget:

Långt ifrån färdigt. Cirkelsågen åkte fram dock..

 

Inga blommor blir flyttade heller. Å andra sidan har det inte spelat så stor roll på den punkten om jag haft värk eller inte eftersom jag har slut på jord igen. Men ändå.. Kom alltså inte längre än så här:

 

 

Ser lite löjligt ut nu, men nästa år.. Framförallt: lättskött!

 

Inga spjälor blir målade. Inga fönster åtgärdas.

Stressen byggs upp.

Som om jag behöver någon mer stress?

Sömnen, var är den någonstans? Har du hört den där om stekpannan? Glöm den, här behövs det nog en hel stekgryta i pannloben för att sömnen ska infinna sig. Inget nytt i och för sig. Jag sover alltid dåligt. Men i en par månader nu har det varit extremt.

 

Ligger på nätterna och funderar.. Hur ska jag kunna försörja mig de kommade 27 åren? Ha råd med värmen i vinter? Hjälpa min son? Hinna allt? Orka allt?

Och efter det.. Kommer tanken: vad ska Bw-killen med mig till egentligen? Vad tillför jag egentligen i hans liv mer än begränsningar?

 

Tänk dig en barnledig fredag. "Ska vi gå ut i kväll?" Okej, det var länge sedan han sade så nu, han jobbar nästan hela tiden och är rätt trött han med stackarn, men ändå. Vad tror du mitt svar blir? "Gå UT? I kväll??! Men herregud, det hade jag behövt veta i tisdags...."

 

Så illa är det. På fullt allvar. Jag kan sällan göra något spontant. Det måste planeras så att jag vet att om jag gör det här idag, då får jag inte ha annat som ska göras de nästkommande 3-5 dagarna (ibland mer, ibland mindre). Eller, om jag ska gå ut, gå på stan etc den eller den dagen, då får jag inte göra något dagarna före. Jag vet att jag inte ska låta sjukdommen styra, men i mycket styr den ändå eftersom jag vet vad straffet blir när jag inte lyssnar på kroppen. Och eftersom jag har ett hushåll och en familj att sköta så..

 

Det finns en JÄTTE bra pdf-fil riktad till anhöriga till någon med fibromyalgi (mestadels ens partner) som ger lite inblick i det hela. Nås HÄR och Sveriges Fibromyalgiförbund har en sida HÄR och HÄR med en massa matnyttigt som kanske kan öka förståelsen en smula. Någon gång ska jag sätta mig ner med mina barn och försöka förklara det hela. Dom vet att mamma har ont. Dom vet att mamma är trött. Dom vet att mamma har någon konstig "sjukdom" som nätt och jämnt går att uttala. Det ser dom. Men än är de för små för att förstå allt som det innebär.

 

Kompisarna då? Jag vet inte riktigt. Jag får känslan ibland av att jag ses som grå och tråkig. Jag vill inte vara grå och tråkig! Jag orkar bara inte annat. Jag vet att många av dom finns där i bakgrunden och väntar på mig. Och jag hoppas att dom vet att jag tänker på dom, har dom med mig. Men från det till att ta steget att åka och hälsa på? Övermäktigt.

 

Och jag är så rädd.

Att förlora min kärlek.

För även om jag berättade innan vi blev tillsammans, hur illa det kan vara.

Tror jag inte han förstod hur illa.

Eller förstod vad det gör med HELA mig.

 

Som i de perioder då jag känner mig som ett vandrande lik. Eller kanske en metmask? Du vet, en sådan där stackars daggmask som blivit uppgrävd från sitt bo, släng i en burk, uppfiskad på grova händer, itusliten, genomborrad av en krok och sedan slängd i sjön för att få bit för bit av kroppen bortsliten av glupska munnar tills det bara är en slak vit tråd kvar..