Sytt lite:

...Igen. Fast jag virkar också. Sakta men säkert. Sy är dock lättare just nu. Inte för kroppen men för knoppen. Så jag sydde en tröja:

Mönster ur Burda nr 7 2009..

 

Och jäääääädringens vad skön den blev! Den är numera både använd och lagd i tvätten. Så det fick bli en till i ett annat tyg:

 

 

Alla sömmar var opressade vid fototillfället men ändå.

 

Hade jag nu haft mer tyg, vilket jag inte har, hade jag lätt sytt mig tre till. Underbar slappa-hemma-tröja! Sedan att jag under tiden jag sytt muttrat många fula ord om den dumma overlockmaskinen som är trasig är ju en annan femma. Men det hade onekligen gått MYCKET fortare om jag kunnat sy tröjan(-orna) på den.

 

Nu ska jag gå ut i mörkret och regnet (under tak självklart) med en kopp cappuccino. Det är verkligen höst nu..

 

 

Höstaster..

 

 

Vik hädan, du dumma bacill!

Hopplöst.
Ska man verkligen behöva vara sjuk i en månad?
Det går ju för tusan bara runt och runt om och om igen.

Men ändå, hellre att jag är sjuk än mina barn så man får vara glad över det i alla fall.

Om en vecka ganska exakt ska jag på Spirometri.
Jag fasar redan.
Klockan 15:00 har jag min tid.
Och 8 timmar dessförinnan får jag inte dricka kaffe, te eller cola och inte ta mina astmamediciner.


Hallå? Förstod du inte allvaret?
Jag tar det igen:

INGEN KAFFE ELLER COLA 8 TIMMAR INNAN BESÖKET!!!

Dvs inget morgonkaffe.. Inget kaffe till den där förmiddags röken. Igen kaffe till lunch. Faktiskt inget kaffe förrän jag kommer tillbaka från doktorn närmare klockan 16:00. Lika med colan. INGEN COLA???? Hur i hela fridens namn menar dom att jag ska överleva det?

Klockan 16:00 om en vecka kommer jag således sitta här som ett intorkat gammalt russin (vilket iofs inte är långt från sanningen till vardags ändå) och hinka i mig MINST en liter cola och 4 koppar cappuccino bara för att ta igen all förlorad tid.

Dessutom är Spirometrin inte så rolig. Blåsa en massa luft som jag inte har in i ett rör. Göra det igen (och igen, och igen), då med ännu mindre luft eftersom jag gjorde av med det lilla jag hade i första utblåset. Man måste blåsa ända fram till mackapären piper. Men min luft tar slut långt innan det där pipet.

Fråga den stackars polisen som skulle ta ett alkotest på mig (ja alltså inte BARA mig, vad trodde du egentligen? De hade en sådan koll efter vägen då) Han började se bra nog nollad ut i ansiktet när prov efter prov misslyckades. Innan det fjärde provet sade jag åt honom, att går det inte nu heller kan du glömma att jag försöker igen! Han andades ganska lättad ut när jag på något mirakulöst vis fick luften att hålla ut fram till pipet, även om det var på håret. Och sedan pep det och rev i mina lungor hela vägen hem. Blä....

I övrigt är det känslomässig turbulens här just nu. Mycket som måste göras och inget blir gjort. Samtal som ska ringas åt alla håll och kanter. Intyg som måste fixas fram och skickas.

Och så ska jag gå i väggen.
Nej, alltså JAG har inte bestämt att det är så. Jag motarbetar det med allt jag har. Men eftersom försäkringskassan kastade ut mig ur sjukförsäkringen trots läkarutlåtande och brev från Af förra hösten så måste jag nu gå den där vägen som jag till varje pris vill undvika. För då blir det väggen. Har varit dit och vänt redan, så den aktar man sig ju för.

På af hade dom mage att fråga om ingen annan kunde vara hemma med mina barn några timmar på eftermiddagen så att jag kan jobba heltid som normala människor. Jag tror nästan jag fick ett mindre slaganfall när jag hörde det.

Hallå??? Vad fan menar du? Det är fortfarande JAG som ska ta hand om min son sedan på kvällen när han blir som värst. Och det UTAN att vara utvilad, för jag måste jobba hela dagar trots min diagnos, trots hans diagnos och det kommer aldrig att fungera!

Inte får jag arbetsträna på hemmaplan heller. Bara en par månader. Nej sedan måste jag in till det förbannade Gävle och gå upp i timmar, samtidigt som det blir nästan två timmars restid per dag.


Så..
Vem fångar upp mig sedan?
Vem tar hand om mina pojkar?
Vem tar hand om mitt hem?

Under tiden som jag ägnar månader åt att ligga i sängen och spela på läppen och gråta?

Det är den vägen jag måste gå.


Men fy i HELVETE vad jag inte vill.


Jag skulle ha virkat:

...Men så har det inte blivit. Här ligger två öron, en svans, en nos och början till 4 ben. Det är bara det att pappret där jag skrivit upp hur många maskor, varv etc jag gjort på första benet ligger.. Någonstans.

Idag har jag letat på köksbordet. Det tog sin tid. Jo, allvarligt det gjorde faktiskt det. Av någon anledning som jag inte ens själv förstår tycks mitt köksbord stå där i köket som allmänn pappersinsamling. På det bordet hamnar inte bara viktiga papper, utan också all dagens post, teckningar och ofattbart nog också barnens hemläxor. Varför har dom bord i sina rum?

Hur som låg det INTE på köksbordet. Så jag får leta vidare.
Men jag har snabbstickat systerysters halskrage:

Det går fort med 8 mm stickor..

 

Dessutom satte jag stickor och garn i hennes händer med och hon stickade sig snabbt två rätstickade stycken som hon sydde ihop till halvvantar/muddar. Som jag sedan glömde bort att knäppa kort på så klart.

 

Jag har sytt en liten röd också. Frågar mig själv varför? Jag är personligen inte ett dugg röd av mig och har definitivt inte kropp till att bära upp en liten röd, kan inte ens bära upp "den lilla svarta" som hänger i var kvinnas garderob. Nä.. Till det ska man vara lång och smal, samt ha bröst som snudd på sitter under hakan. Det gör definitivt inte mina. Kan inte minnas att de någonsin gjort det, ens när jag var ung. Utöver det ska man ha sig en liten läcker bakdel. Min är inte det. Utom i gubbsjuka gamla karlars ögon då, men de räknas liksom inte, gubbsjuka tittar på ALLT.

 

En liten röd alltså. Hur tänkte jag egentligen???

 

 

"Kicki" får stå för uppbärandet..

 

 

Ja men så att.. Mer än så har jag inte att bjuda på.

 

 

Är så trött..