Dalarna t&r:

...Blev det idag när jag äntligen kunde åka och hälsa på min fina igen.
Men.. Borde det inte gått över nu, den där hjärtskärande smärtan som gör att man i princip kör de första 5 milen på vägen hem i blindo för att tårarna skymmer sikten.
Det har ju gått flera år nu..

Min syster gör en gastric bypass idag (tror jag att det heter) och jag är en smula orolig. Så fånigt egentligen! Men en operation är alltid en operation, och en sövning är alltid en sövning.. Så, ja. Orolig <3

På stickfronten inget nytt. Tydligen har jag 7 påbörjade projekt igång. Hm.. Men. Det har blivit ännu ett Blue leaf headband (någon som blir förvånad??):

Är det nummer 6 i ordningen tro..?

 

Och i frösådden står det också ganska stilla *suckar* Lite glädjande små, små livstecken finns där i krukorna med Lobelia och Lejongap. De andra sorterna funderar fortfarande på om det verkligen kommer bli någon sommar och om de ska bemöda sig om att gro. Synd att kämpa sig upp ur jord och elände i onödan..

 

Nu är det stickcafé på fb. Och jag har inte ens orkat titta åt stickningen ännu. Skira spetssjalar är temat idag, och i tisdags för den delen, och oj så mycket vackert de stickar på de andra stickerskorna, man blir ju alldeles lyrisk! Själv släpade jag fram den stackars sjalen som aldrig kommer bli klar. Som jag tjatat om här i bloggen ända sedan jag startade upp den för några år sedan. Den i lingarn..

 

 

Inte särskilt skir för att vara skiraste sjalen..

 

Tror att jag ska värma på lite mat nu, tackar ödmjukast för varje gång det blir rester över så jag slipper laga mat. Har tröttnat så in i vassen på det. Kanske för att maten alltid måste anpassas så hemskt. Den ena äter inte det där, den andra äter inte något annat, en tredje äter absolut inte sådant och den fjärde grinar illa åt allt. Jag får liksom ingen... Skaparfrihet eller vad jag ska kalla det för. Och jag tycker om att hofta när jag lagar mat. Lite sånt, och lite sånt så får vi se hur det blir.. Men det går ju inte. Så, jag är jätte less. Mat är jätte tråkigt! Men idag får jag värma upp stroganoff från igår, så idag är jag glaaaad i mat ;)


Har snöat in på:

...Blue leaf headband. Så tacksamt projekt! Och inte går det åt mycket garn heller. Så igår när första nystanet tog slut till toppen jag stickar på, lade jag den till vila lite och invigde mina nya domino-stickor:

 

Och gud vad dom var sköna att sticka med, inte alls samma ansträgning på kroppen som med jumperstickor. Den här gången stickade jag pannbandet i ett grått akryl garn och med stickor 4mm. Resultat? Jo..

 

 

5:e Blue leaf headband.

 

Fixade med detta också, bättre sent än aldrig antar jag. Om ca en månad blir det väl dags för nästa laddning:

 

 

Vårens första frösådd.

 

Och idag knöt jag snabbt ihop ett väldigt enkelt halsband:

 

 

 

Sedan så har jag faktiskt en av de goaste killarna som finns på den här planeten. Även om det är en massa käppar i hjulet just nu så.. Go är han då, BlueWhiskey-killen. Idag när han kom hit på matrasten hade han lämnat en påse polly i min fåtölj när han åkt.

Saknar honom..

 

Sedan har jag låst upp den andra bloggen. Kommer lägga ut överblivet handarbete där, det kan ju komma till nytta och glädje på det viset, bättre än att det ligger här på hög. Just nu är det tomt faktiskt, men allt som oftast blir det ju något över till slut.

 

Nu ska jag sticka lite. Efter att jag kämpat mig ner i pannrummet och lagt ved i pannan. Snälla pappa tände brasan åt mig. I morgon måste ved in. Så är det bara. Om jag så ska bita hål i kinden för att kroppen gör så ont, så blir det så himla kallt utan ved att det inte finns något annat att göra.

Trevlig helg på dig förresten, hoppas den blir precis vad du vill att den ska bli. ^^

Norrsundet befinner sig:

...Fortfarande i kaos.
Människor är rädda för vad som ryker härnäst. Skolan? Affären?
Men byggden kommer bara svika människan om människan sviker byggden.
Flyttar många till stan efter Kopparfors sågverks nedläggning ja då så klart att både skola och affär ligger risigt till.

Men om man bor kvar..
Så har man kvar samma trygga uppväxtmiljö för sin familj som innan.
Och man har en miljövänligare byggd att bo i.
Kanske en där man äntligen kan höra fågelsången och vattnets kluckande mot land istället för skrammel, bank och motorljud.

Någonstans får man ju tänka positivt.
Jag tycker inte att det här är roligt, så många som blir arbetslösa, däribland min egen far, min pojkvän, någon vän, någon granne och någon bekant.
Som alla nu oroar sig för sin framtid.

Den delen oroar mig dagligdags sedan jag blev sjuk så..
Lugn gott folk, man reder sig alltid på något vis.
Tror jag.
Kanske.

Just nu känns det väl inte så för mig heller.
Jag har fortfarande inte fått några pengar.
Jag har fortfarande inte fått mitt beslut från försäkringskassan.

Och så går jag här med min värk.
Just idag sitter den i skuldran så jag har svårt att andas.
Den sitter i skinkorna så jag har svårt att sitta.
Och under fötterna så det gör ont att gå.

Varenda liten människa som styr det här landet skulle kunna få bo i min kropp en par månader. Bara för att se hur det verkligen känns. De kunde få de otrevliga yrselanfallen. De kunde få värken, darrningarna. De kunde få tröttheten och nedstämdheten. Och allt annat som hör sjukdommen till.

Men jag tror inte att någon någonsin, som inte själv har den, kan förstå hur det verkligen känns. Och regeringen, försäkringskassan och arbetsförmedlingen skiter nog dessutom i vilket. Folk ska jobba. Punkt slut.

Själv har jag inte tid att ha så här ont just nu.
Jag beöver ta in ved.
Istället får jag sitta här som ett fån.
Med min urtråkiga resårstickning.
Som aldrig blir klar...