I helgen var det dop:

...Av det senaste tillskottet i familjen, mitt andra lilla syskonbarn. Man vill ju inte stressa resterande syskon men.. NU FÅR NI ALLT SÄTTA IGÅNG OCH PRODUCERA SMÅTT! *ler*

Mollys dop b1

Korset..

 

Mollys dop b2

Själva döpandet..

 

Mollys dop b3

Dopljus..

 

Mollys dop b4

Nydöpt..

 

Mollys dop b5

Psalm..

 

Mollys dop b6

En av gåvorna..

 

Mollys dop b6

Och den största gåvan av de alla...

 

 

Ett brinnande hat:

...Det finns två personer jag hatar. Även fast jag försöker låta bli, då jag anser att hat är en förgörande och energistjälande känsla, och då jag dessutom tycker att alla människor borde vara lika mycket värda och har lika stor rätt till att bli älskade.

Den ena personen finns inte i mitt liv längre, jag hör lite då och då om honom, och jag försöker att tänka på hans goda sidor, eftersom någon jag älskar väldigt högt älskar denna person.

Den andra personen kommer jag väl aldrig bli av med. Två anldeningar: våra gemensamma barn.

Jag hatar honom av flera anledningar än en. Och jag tycker nog att mitt hat är ganska rättfärdigat. Håller mig så långt borta från eländet som det nu går, när man bor på samma gata.

Ibland måste jag träffa fanstyget. Som idag när det var möte på skolan. Till sist var jag så förbannad att jag sade till om skilda möten hädanefter.

För hur kan han vara så dum att han sitter och ifrågasätter och säger att sonen inte har ADHD. Tror han verkligen att läkare och psykologer satt den diagnosen bara för att det verkar så himla roligt?

Men nej, det måste bero på "något annat". Översätt detta och du får "det måste bero på vårat barns mor". Dvs mig.. Vidare försöker han få till det så att sonen inte ska äta medicin.. Fast medicinen bevisligen gjort stor nytta, även om vi inte är framme vid målet ännu. Och väl kan ha en bit kvar på den stegen.

Jag gör allt jag kan för att min son ska få det bra, jag kämpar dag ut och dag in, springer på möten med skolor, barnpsykolog och går kurser. Dyker han någonsin upp på dessa? Nä... En gång av tio. Och då borde han väl få diplom och medalj för dessa få gånger..

Jag borde ha svarat honom så som pojkvännen min sade. Att det inte alls beror på mig. Men att det istället kanske beror på alla de gånger han ruskade det lilla halvårsbarnet, den lilla ett-åringen, den kämpande två-åringen så att tänderna skallrade och huvudet flög fram och tillbaka..

Tills jag dör kommer jag piska mig själv bildligt blodig över att jag inte tog mina barn och gick tidigare. Istället var min äldsta hela fyra år innan jag slutligen fick nog och tog mitt pick och pack, mina barn och faktiskt mitt liv och gick mot framtiden.

Jag borde gått första gången någon berättade för mig vad de sett, men jag ville inte tro. Jag borde gått när jag själv såg det första gången, när jag stod där gravid med vårat andra barn. Jag väntade för länge. Och ändå spelar det ingen roll. För var jag än går, eller hur långt så blir jag aldrig av med honom.

Så jag hatar.
Men mest av allt mig själv.
Jag var 16 år när vi blev tillsammans.
Vid 17 års ålder förstod jag egentligen att något inte var rätt, men tänkte att det är nog bara jag..
När jag flyttade var jag 29.

Så mest får jag hata mig själv.
För att jag inte öppnade ögonen.

Men å andra sidan, kommer jag nu att straffas för det -resten av mitt liv.

Regeringens nya logga:

...Borde vara: "Vi gör de sjuka sjukare, och vi gör det jävligt bra". Klatschigt så det förslår. Och för alla dom där ute som anser att det väl bara är att jobba har jag bara EN sak att säga: up yours!

Det är inte bara att jobba. Inte när jobba innebär att när man väl kommer hem vill man bara lägga sig och gråta av smärta och utmattning.

Och vem ska ta hand om mina barn om jag jobbar? Vem ska städa, diska, laga mat, tvätta? Jag klarar på fullt allvar inte av att göra båda delarna. Jag klarar nätt och jämt av det fast jag är hemma. Jag får dela upp det, lite här och lite där, så som kroppen orkar och kan.

Och vem skulle anställa någon som mig?

Platsannonserna  börjar inte direkt så här: "Vi söker en värkande, stress-känslig person som kan sköta sitt jobb 4 timmar per dag mån-ons, utom de dagar då hon har för ont för att jobba för då kan hon ju vara hemma, det spelar ingen roll."

Nej, platsannonser börjar så här: "Vi söker en driven, stresstålig person, som vill jobba sig uppåt i företaget, arbetet spänner sig över kvällar, nätter och helger."

Alla vill kunna jobba. Alla vill kunna försörja sig och stå på egna ben. Men alla kan faktiskt inte. Och hur ska man bli friskare av att bli utslängd ur systemet? Hur ska stressen inombords kunna minska när man inte ens vet hur man ska överleva den kommande veckan eftersom man inte har ett öre ens till mat? Hur kul tror du på en skala att det är när man inte ens har kunnat ge sina barn någon födelsedagspresent eller julklapp..

Som min vän sade.. Säga vad man vill om regeringen, men de håller i alla fall sitt vallöfte.
Bra jobbat regeringen!

Och vi som är sjuka..?
Ja, vi kan väl lägga oss ner kollektivt och självdö.